Krönika. America Vera-Zavala.

2021-08-17 16:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Därför har pandemin fyllt mig med hopp

Premiärer ställdes in, museer stängdes, turnéer avbokades och jag tänkte att de uppoffringar vi gör nu inte kommer att vara förgäves, inte får vara förgäves.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Först tänker jag att det är regnet, men det är tårar. Sångaren torkar sina tårar med baksidan av sin hand, sedan med ärmen till den eleganta skjortan som vajar med vinden. Rockbandet Deportees står på scen för första gången på två långa år och sångaren överväldigas av sina känslor. Vi som står på den lilla gräsmattan på Haga i Stockholm har stövlar, regnjackor, paraplyer, vissa har regnbyxor av den sort jag inte ens trodde gjordes för vuxna. Det är som att stå i en dusch med avancerat munstycke där man ständigt ändrar hur vattnet ska komma, i sprayform, häftig dusch, återhållet men aldrig paus. Publiken står i en dusch som inte går att stänga av men vi står där, (en del sitter för man får inte stå och dricka alkohol och man får inte röra sig bort från sin anvisade plats) och vi dansar lyckligt berusade av att äntligen få gå på en livekonsert. 

Vid sommarens början såg jag två av de kändisar jag följer på Instagram lägga upp foton från sina återkomster. Isabella Rossellini skriver den 3 juli ”it feels so good to be back on stage” med ett foto på sig själv i en tunika framför affischen till hennes föreläsning ”Darwins smile” på Musee D'Orsay. Samma dag lägger Lisa Nilsson ut ett foto på hotellrummet och skriver: ”Kära ni, nu är vi faktiskt igång!!”. Det som pandemin satt stopp för är hävt, som en förbannelse, artisterna står på scen igen men vad tar vi med oss av det som varit?

Den första pandemivåren fylldes jag av hopp inför allt det hemska. Jag iakttog häpet hur beslutsamma politiker låste in sina egna befolkningar för att förhindra spridningen av covid. Jag tittade på ett roligt youtube-klipp där olika italienska borgmästare läxade upp sina medborgare som inte följde lockdown-reglerna.

Jag tänkte att nu, nu är det dags för en beslutsam klimat­politik anförd av politiker som kan sätta upp regler och förklara för medborgare vilka fruktansvärda konsekvenser som är att vänta om reglerna inte följs.

Premiärer ställdes in, museer stängdes, turnéer avbokades och jag tänkte att de uppoffringar vi gör nu inte kommer att vara förgäves, inte får vara förgäves.

Andra pandemivåren sörjde jag kapitalismens förmåga att överleva sig själv. Ett helt år gick åt till att hålla kulturen stängd och köpcenter öppna, rädda flyget och inte klimatet. Sommaren som strax ligger bakom oss är ett enda långt bevis för klimatkatastrofen som råder, Europa är översvämmat, och Europa brinner, runt om i världen ser det inte bättre ut. Ingen ny radikal politik har annonserats. Inga klimat-lockdowns.

Men så börjar museerna öppna, artister ställer sig på scen, sommarteateatrar annonseras och jag står på gräset i ösregnet och Deportees sångare rörs till tårar. Publiken är tillbaka. Och jag har ett hopp kvar, det är att pandemiåret ska ha lärt oss att värdera möten högre än ting. Nu när hösten börjar hoppas jag publiken strömmar till, står där, finns. 

För övrigt är jag ledsen att jag missade Ruhani i Al-Jizz Queera och Parwin Hoseinia i Baba Karam Crew under Pride – såg magiskt ut på instagram.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Tipsa om artikeln via e-post