Debatt. .

2021-10-08 00:55
Vita huset är en av flera aktörer som  försöker etablera ett nytt kallt krig  där västvärlden  står mot Kina,  skriver debattörerna.  Bild: Andrew Harnik/AP/TT
Vita huset är en av flera aktörer som försöker etablera ett nytt kallt krig där västvärlden står mot Kina, skriver debattörerna.
Puffetikett
Dagens ETC

Européer köper inte att deras länder är indragna i kallt krig

Ett nytt kallt krig där västvärlden står mot Kina. Den konflikten försöker många etablera, inte minst Vita huset. Men en rapport visar att Europas befolkning inte tror att det stämmer, eller ens på att världen öde hänger på hur olika stormakter agerar.

Tipsa om artikeln via e-post

Är kalla kriget tillbaka som alla experter påstår? Står ”den fria världen” återigen inför en axelmakt av ökande auktoritarism? Kommer återupptagandet av kampen mellan stormakter fungera som en extern kraft för bildandet av allianser? Säkerligen, om den nya säkerhets­alliansen Aukus – bestående av USA, Storbritannien och Australien – är någon vägvisare så är svaret ett rungande ja.

En ny undersökning från Euro­peiska utrikesrådet, ECFR, som omfattar tolv EU-länder verkar också bekräfta denna uppfattning. Nästan två tredjedelar av respondenterna i Europa anser att det håller på att uppstå en ny konflikt mellan Kina och USA som påminner om kalla kriget. Men denna nya konflikt är annorlunda: majoriteten av de europeiska medborgarna anser inte att deras egna länder deltar i detta ”krig”.

Redan innan debaclet med Aukus fick den franska regeringen att prata om knivar i ryggen från Washington och London så var invånare i många europeiska länder kluvna gällande diskussionen om en ny global konfrontation.

Faktiskt så ansåg endast 15  procent att deras eget land befinner sig i ett kallt krig med Kina, medan 59 procent anser att deras land fortfarande inte är inblandat. Det finns mindre skillnader mellan olika medlemsländer men helhetsbilden är densamma. I varje land som deltog i ECFR:s undersökning så är det fler som förnekar att de befinner sig i ett kallt krig än vad det är som anser att denna konflikt pågår.

Emmanuel Macron vill bygga upp en europeisk strategisk ­autonomi som ett alternativ till att man förlitar sig på USA. Men våra resultat visar att många i den europeiska allmänheten ser Bryssel som USA:s mest pålitliga allierade, snarare än som ett alternativ. När det gäller en konfrontation med Ryssland eller Kina tenderar européerna att se Bryssel, och inte sina egna länder, som Europas mest aktiva del­tagare i dessa konflikter.

31 procent av européer anser att Bryssel antagligen eller definitivt befinner sig i ett kallt krig med Kina, vilket innebär att dubbelt så många personer anser att EU befinner sig i ett kallt krig med Kina än vad som anser att deras eget land gör detta. Angående Ryssland anser en pluralitet att EU befinner sig i ett kallt krig: 44 procent anser att detta krig pågår medan endast 26 procent inte håller med.

Trots att det är för tidigt för att veta vad de långsiktiga konsekvenserna av de här förhållandena kommer bli, är det på kort sikt tydligt att alla skildringar av transatlantiska relationer inte stämmer överens med folkopinionen. ECFR:s undersökning visar fyra tydliga klyftor mellan europeiska huvudstäder och Washington som kan komma att skapa spänningar i den transatlantiska alliansen, och mellan länders huvud­städer och EU:s institutioner.

Den första av dessa är Washington och hur Biden-administrationen ramar in de ideologiska utmaningar som kinesisk och rysk autokrati skapar. Deras bild av ett kalla kriget-liknande scenario, där den demokratiska västvärlden står enad mot autokrati, speglar inte européernas uppfattning. ECFR:s data avslöjar att få européer ser autokrati mot demokrati som ett bra sätt att förstå den globala politiken.

Den största delen av respondenter i ECFR:s undersökning anser att en viss politisk regims natur inte till tillräcklig grad kan förklara regeringars misslyckanden eller framfångar med att hantera pandemin eller klimatförändringarna. Till och med när det gällde bidragandet till global säkerhet ansåg endast 50 procent att demokratier bidrar mer än autokratier, medan 36 procent anser att typen av regim inte gör någon skillnad.

Nästa klyfta är bristen på enighet bland européer om ett existentiellt hot ens existerar. Under kalla kriget var folk villiga att prioritera om så att de kunde få skydd från sovjetiska stridsvagnar eller kärnvapenförintelse. Få européer ser Kina på detta sätt, och endast fem procent anser att Kina ”styr världen”. Vad som kanske är mer oroande för Bryssel och Washington är att färre än en av tio personer i medlemsländer, inklusive Tyskland och Frankrike, nu anser att de kan lita på USA:s garanti om säkerhet, och att runt en tredjedel anser att de inte behöver den ”överhuvudtaget”. Och omständigheterna kring hur Aukus kom till kommer knappast ha skapat förtroende eller minskat skepsis för USA:s utrikespolitik.

ECFR:s senaste data ger mer information om de faktorer som driver dessa förändrade uppfattningar bland européer. De visar att när respondenter får frågan vem som har mest makt i världen så fokuserar flesta européer inte alls på de stora makterna. Till exempel anser bara 13 procent av européer att den amerikanska regeringen har störst inverkan på hur världen styrs, och endast sex procent anser att Kina gör detta. Generellt sett tenderar Europas befolkning att tycka att icke-statliga aktörer, företag och superrika individer utgör de mest inflytelserika grupperna i världen idag.

Ett tredje problem följer från geografi snarare än historia. Det är talande att européer uppfattar konflikten med Ryssland som mer verklig än den med Kina. Som vi redan nämnt anser endast 31 procent att det pågår ett kallt krig mellan EU och Kina, men en pluralitet på 44 procent anser att detta är fallet för EU och Ryssland. Detta geografiska fokus tyder på att det finns en viktig skillnad när man gör jämförelser till det tidigare kalla kriget: Konflikten mellan USA och Kina har en global dimension, men är inte lokal i Europa, och den plats där konflikten kommer utspela sig är troligtvis Asien. I detta nya scenario har Europa en position som kan jämföras med Japans före 1989: en pålitlig allierad till USA, men en som står utanför slagfältet.

Med tanke på att det inte finns någon disciplinerande ideologisk enighet mellan USA och Europa, och att det saknas ett existentiellt hot i Europas bakgård är det inte särskilt konstigt att européer har olika tankar kring allianser, vilket är den fjärde klyftan.

Som ECFR:s undersökningar från 2019, före pandemin, fann så skulle ett stort antal européer föredra att förbli neutrala i det fall att en konflikt mellan USA och Kina, eller Ryssland, uppstod. Och även efter att Joe Biden vann det amerikanska presidentvalet så vill över hälften av väljarna i de länder som undersökts att deras regeringar ska ta denna ställning.

Om våra opinionsundersökningar från de gångna par åren upptäckt en trend så är det att Washington och Bryssel kan stöta på svårigheter med att samla stöd från folket för ett försvar  ”från hela samhället” för den västerländska demokratin. Europeiska och amerikanska ledare som försöker ta upp kampen mot Kinas och Rysslands autokratier kan komma att misslyckas när de upptäcker att de inte har ett samhälleligt konsensus i ryggen.

Tipsa om artikeln via e-post
Ivan Krastev och Mark Leonard  
Ivan Krastev, ordförande för Centre for Liberal Strategies i Sofia och Permanent Fellow vid IWM Institute of Human Sciences i Wien, och Mark Leonard, medgrundare och direktör för Europeiska utrikesrådet (ECFR) och författare av boken ”The age of unpeace”.