Debatt. .

2017-07-16 09:15
  • Michael McEachrane & Faaid Ali-Nuur
    Michael McEachrane & Faaid Ali-Nuur
  • ”För visst är det så att även Sverige, från tidigt 1600-tal till den ökända Berlinkonferensen 1884–1885, deltog i tävlan om kolonier, hade afrikanska, västindiska, ostindiska kompanier och handelsfort längs med Afrikas västkust.” Bild: TT
    ”För visst är det så att även Sverige, från tidigt 1600-tal till den ökända Berlinkonferensen 1884–1885, deltog i tävlan om kolonier, hade afrikanska, västindiska, ostindiska kompanier och handelsfort längs med Afrikas västkust.”

Det är avgörande att Sverige omvärderar bilden av sig själv

Sverige måste minnas sin koloniala och erkänna att strukturell rasdiskriminering fortfarande är ett problem i landet. Det menar veckans debattörer, Michael McEachrane och Faaid Ali-Nuur från Afrosvenskarnas riksförbund.

”I få länder är stöd för FN så sammanflätat med, så starkt i den egna nationella identiteten”. Så säger FNs generalsekreterare Ban Ki-moon om Sverige i en kortfilm som regeringen lanserade förra året. I samma film säger Stefan Löfven ”Vi må vara ett litet land, men vi ska göra vår del för det stora goda, den stora sakens skull”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Bilden känns förstås igen. Sverige må vara ett litet land, men är en humanitär stormakt.

Men världssamfundets goda samarit lider också av en särskilt svårartad ”kolonial amnesi”. Det vill säga ett bortglömmande av den europeiska kolonialismens (inte minst den transatlantiska slav­handelns) inflytelserika historia och bestående orättvisor – däribland en internationell kontinuitet av strukturell rasdiskriminering – och Sveriges del i dessa.

Snart är det dags för Sverige att åter granskas av FN:s kommitté mot rasdiskriminering (CERD). Vi (tillsammans med Madubuko Diakité) kommer att skriva en rapport till CERD för Afrosvenska riksförbundet. Rapporten kommer att trycka för att Sverige i lag och politik otvetydigt ska erkänna strukturell rasdiskriminering som ett problem i landet, afrosvenskars särskilda utsatthet, behovet av ett historiskt och internationellt perspektiv samt omfattande särskilda åtgärder.

Sverige skiljer sig inte från andra europeiska länder och bosättarkolonier ute i världen i att det finns en hierarki mellan vita och icke-vita i samhället där svarta är särskilt utsatta för rasdiskriminering och segregation.

Afrofobiska hatbrott är överlägset den vanligaste formen av hatbrott. Medan det är ungefär lika lätt för invandrade européer att skaffa jobb som motsvarar deras utbildning som för infödda svenskar, är det i allmänhet mycket svårare för invandrade utomeuropéer, i synnerhet afrikaner. Arbetslösheten för afrikaner är fem gånger högre än för infödda svenskar.

Liknande skillnader består även för afrosvenskar som är födda i landet. Stockholm, Göteborg och Malmö är i dag ungefär lika rassegregerade som Los Angeles i USA med följder som ökad social oro, stigma, känslor av hopplöshet och minskad tillgång till utbildning och andra resurser. Mest segregerade är afrosvenskar.

FN:s konvention för avskaffande av alla former av rasdiskriminering och dess pendang Durbanförklaringen är tydliga i att sådana strukturer – som återfinns i alltifrån attityder och stereotyper till brist på politisk vilja och globala ojämlikheter i migrationsrätt, handel och nationella skulder – till stor del är resultat av Europeisk kolonialism samt att en stat som Sverige som bidragit till denna har en skyldighet att komma till rätta med dess följder.

För visst är det så att även Sverige, från tidigt 1600-tal till den ökända Berlinkonferensen 1884–1885, deltog i tävlan om kolonier, hade afrikanska, västindiska, ostindiska kompanier och handelsfort längs med Afrikas västkust, bidrog med mycket av järnet som användes i slavhandeln, på skeppen och plantagerna, köpte in billigt råsocker, kaffe, bomull och andra kolonialprodukter, ägde en liten ö i Karibien i cirka 100 år som blev en betydande frihamn för slavskepp och som var som en ”kosmopolitisk” fristad för andra vita européer medan fria kulörta var segregerade andra klassens medborgare och afrikaner personlig boskap som straffades med döden eller 150 piskrapp och ett avskuret öra om de försökte fly.

Om afrosvenskar någonsin ska få plats i det här landet på lika villkor är det avgörande att Sverige omvärderar den bild av sig själv som byggts upp efter andra världskriget.

 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Michael McEachrane & Faaid Ali-Nuur 
Afrosvenskarnas riksförbund